22 juli,
Har följt nyheterna sedan i eftermiddags, tycker det är så otäckt. På något sätt har jag börjat ta till mig det här med döden mer än förut. Förut var jag avskärmad från allt som hände på nyheterna, nu gråter fast det inte är jag som har drabbats. Mina tankar går de till dem som idag miste sina liv. Till dem som trodde att de vaknat upp till en vanlig dag utan att veta att det skulle bli deras sista. Livet är så skört, jag tänker på deras föräldrar och anhöriga som under flera år har sett sina barn växa upp till individer och älskat dem under varje steg av deras väg. Alla dessa år av medgångar, motgångar, drömmar, strävan, kärlek och allt det som utgör livet. Allt detta kan någon bara släcka på ett ögonblick utan att vi har något att säga till om. Allt det dessa personer ville göra men kanske aldrig hann eller fick möjlighet till.
Jag hatar det, jag hatar det så starkt! Samtidigt rapporteras det varje dag om hungerskatastrofer och små barn som inte ens får chansen att växa upp till vuxna individer. Om det hade varit våra barn hade vi låtit det fortgå, hade vi sett på såhär? Eller hade vi lagt alla våra resurser, kosta vad det kosta vill på att hjälpa dessa barn och människor. När ska vi börja se världen som en enhet och att allt liv är värdefullt? Oavsett om det är i Somalia, Sverige, USA, Norge ja vart som.
Jag brukar ibland fundera över vad min sista tanke kommer vara och en dag, kanske fortare än jag tror, får jag svaret på det. Kanske är döden det enda som är rättvist i världen, för en dag drabbar det oss alla. Men det är fortfarande orättvist att vissa inte hinner leva sina liv först.
Visst låter det lågstadienivå på detta inlägg, det är inget som behöver skrivas, vi vet det alla inom oss och när det skrivs ser det banalt och barnsligt ut. Av just den anledningen att det innehåller sanningar som vi alla vet om, det är redan sagt och tänkt. Men varför gör vi inte mer i sådant fall?
Kommentarer
Trackback
