Kitha

Ska försöka tala ur mitt hjärta i det här inlägget.

Jag vill inte förvilla någon, jag har inte kommit in på juristutbildningen. Jag har dock kommit in på en kurs i Uppsala som ifall jag som lägst klarar ett G på, gör att jag kan påbörja andra terminen på juristprogrammet i Uppsala till vinterintagningen. Jag är självklart nervös som jag vet inte vad. Det här är allt jag någonsin önskat och drömt om, att få en av de åtråvärda platserna var något som jag inte ens trodde var möjligt. Jag har räknat bort det helt ur kalkulationen. När jag såg antagningsbeskedet där det stod antagen, visste jag inte vad jag skulle göra, skratta eller gråta? Hur jag lyckats bli en av de lyckliga 28 som ges denna chans av flera hundratals är för mig ett mysterium. Jag ska nu försöka att ge varje litet uns av mig själv i att klara det här. Min mamma säger att jag måste tro på mig själv. Vi är väl alla rädda för att inte klara saker och ting antar jag?

För mig har den här våren känts så oviss, jag gav upp all trygghet jag kände i att studera. Tog ett studieuppehåll och började läsa upp kurser. För jag ville så gärna in på juristlinjen. Jag är kanske inte den mest självsäkra personen i alla lägen. Utan tänker alltid att alla andra kan göra saker bättre och att jag inte räcker till. Jämför mig hela tiden och när jag inte gör något som jag känner att jag är på väg dit jag vill, sätter jag en stor press på mig själv. Jag försöker gömma allting, men under ytan finns det mer än jag vill visa. Allt går så långt tillbaka, så jag vet inte själv varför jag blev såhär. Varför jag inte kan tycka att jag är vacker eller bra i något.

Jag började söka jobb där någon gång i februari och hade flyttat hemifrån strax innan studieuppehållet. Med andra ord jag behövde ett jobb och det snabbt. Jag fick på MQ och tyckte det var riktigt roligt att får hålla på med kläder. Men det var inte tillräckligt för att få ihop till hyran, så jag sökte mig vidare och fick börja hos Svensk Personlig Assistans. För mig var det helt nytt, jag hade aldrig jobbat med något liknande innan. Den första tiden var tuff, det kändes som jag inte riktigt visste vad jag gett mig in på eller om jag vara kapabel att klara av det. Men jag måste säga idag att jag är tacksam för den upplevelsen. Jag har mött en mängd nya fantastiska människor och fått så många nya erfarenheter som jag inte skulle vilja vara utan. Som jag vill ta med mig för alltid och komma ihåg! Vilka otroligt genuina och fantastiska människor det finns därute. Så många fler sidor av livet det finns än det jag sett och varit med om.

Ja så nu står jag här och ska så snart som den 22 Augusti förmodligen påbörja min kurs i Uppsala. Jag har ställt mig i tre bostadsköer, men har tack och lov Kimia som är så snäll och sagt att jag får sova hos henne ett tag. Det skulle kännas skönt att säga att jag är inne, men det är jag inte. Det ligger arbete framför mig och jag har en känsla av att det kommer bli en höst fylld av undran och ibland lite ångest. Det är en chansning, så snälla hoppas för mig!

Ibland vill du saker så mycket att det gör ont.