Kitha

Jag har ett kort av min mormor på nattduksbordet. Jag gillar det kortet väldigt mycket. Det är från när hon var i min ålder och min morfar hade det i sin plånbok under större delen av sitt liv. Jag har en förstoring av det.

Saknar min mormor, var mycket hos henne när jag växte upp. Kommer ihåg hur jag brukade trycka näsan mot fönstret i hennes kök på kvällarna. Jag tyckte det var så fint upplyst utanför. Så brukade sitta där och titta ut och fundera. Klura och fundera, jag antar att jag aldrig har varit vad som vanligtvis kännetecknas som den "roliga" typen. Mer den eftertänksamma och utåt sett lugna. Fast inombords kan det finnas en känslostorm. Jag gillar att göra saker på mitt sätt, i min takt och efter mina premisser. Lite annorlunda och lite konstig, ja i sådant fall får jag vara det. Så länge jag själv trivs, jag tycker inte om att bli placerad i ett fack.

Jag kommer ihåg hennes gökur i hallen, som tickade fram och tillbaka. Än idag, tycker jag det ljudet är sövande och tryggt. Jag kommer ihåg att jag alltid brukade få chokladpudding och vaniljsås, fast det var en underlig kombination, så var det min favorit och det visste hon. När jag var liten och jag skulle sova, så sjöng vi alltid en sång tillsammans och så kramade hon alltid min hand. Jag kommer ihåg hur vi brukade ploppa blommorna i parken, lite svårt att förklara vad det är, men du har sönder en knopp på en speciell blomma och så låter det "plopp". Något annat jag starkt förknippar med min mormor är givetvis Nordsjö i Ångermanland.

Det finns så mycket att ta ur, från min minnesbank. Men det är konstigt, det är de små sakerna som stannar. Förstår inte hur en människa kan finnas i en stund och i nästa vara borta. Ibland går det så snabbt, att det tar ett tag innan vi förstår vad som verkligen hänt. Jag önskar att jag kunde få säga till min mormor att jag älskar henne, att jag verkligen uppskattar allt det hon gjort för mig och att jag i mitt hjärta hoppas att hon och morfar återigen är tillsammans och lyckliga. Ta vara på dem ni älskar!