Kitha

Känner mig nervös, tiden tuffar på och beslut närmar sig med stormsteg. Jag är ytterst ambivalent person. Tuffa beslut tar sin tid för mig. De måste arbetas med, sorteras och slutligen så blir det impulsivt och tvärtemot. Det är lite svårt att vara impulsiv i ett sådant här beslut. Ångerfristen börjar löpa ut och jag börjar tveka. Är det här rätt? Är det här vad jag vill? Eller tror jag bara det. Inte helt lätt och det är inte direkt så jag kan ångra mig senare. Då är det bara att gilla läget och lära sig leva med det.

En annan fundering, är att jag blir så förvånad varje gång. Jag tror alltid lite för mycket om vissa. & blir alltid lika förvånad, när det visar sig, att de är faktiskt är människor. De faller ner från sin piedestal där jag har placerat dem. Det är som att se saker i nytt ljus. Plötsligt lyser solen klart och det är inte smickrande. Kanske är det ändå det fina i det hela. Det finns ingen orginalitet, det är endast vad vi lägger i det och människor i allmänhet är egentligen vad vi gör dem till.

Sammanfattat; Vad vill man egentligen bevisa med att säga så? Är det att förminska, tankspriddhet, strö salt eller är man bara en stor jubelidiot. Tror starkt på det sista.